I
När morgonen gryr
vill jag gå ner till ån
och begrunda hur strömmen
leder mina tankar
till alla vänner
långt borta och nära
Catullus ord om den goda viljan
som mer än kärlek
att vilja väl
som mer än åtrå
fyller mitt sinne med frid
Men under stenbrons mäktiga valv
hör jag forsens ständiga
brus
II
Det sägs att strömstaren håller till
i ån
och att han ofta försöker ta livet av sig
Men så är det inte
Han kastar sig ner i djupet
för livets skull
III
Alla mina år kommer numera på besök
i drömmen
Det är häftigt
Att lossa kimrök i Göteborgs hamn
Att tentera i historia för Erik Lönnrot
Att segla i en masoniteka på Vänern
Att höra tystnaden över Svartsjön i Myrhult
Och att fly när farsan är full
Alla dessa år
IV
När jag snart är åttio
är det dags att ta bladet från munnen
och att visa på spåren i sanden
På vägen till Samarkand
finns det nu som förr
oaser
men eldhärjade
och plundrade
Tidens tand gnager
och min vandringsstav blir kortare
och kortare
Hur ska jag göra mor
Du sa ju alltid att jag skulle
gå rak i ryggen
V
Att låta sig omslutas av vänskap
Vid missionskyrkans kaffebord eller
på träbänken utanför lagårn
Varför inte vid krogdisken
Och när grannen kommer med nyplockade blåbär
då skiner solen
i ösregnet
VI
Vad löjligt
En nittioårig flicka med muntra ögon
tittar på mig
Och får mig att klättra
högst upp i äppleträdet
för att visa
vilken tuffing jag är
Det sägs att åldern tar ut sin rätt
VIII
Agdas ögon strålade och hon frågade
vill du
Jag fann mig och sa
att nån jävla ordning får det vara
Men visst var jag kåt
Och ångrade mig efteråt
Men jag har återfått
beslutsamhetens friska hy
Och ångrar mej inte längre
nu
IX
Kom hjärtansfröjd
styvmorsviol och solvända
rara rosenlök och rosenglim så oansenlig
Må kungsängsliljan blomma länge i sitt vemod
Jag drunknade i hundrametersbacken av blåsippor
Horsgöken hördes
Koltrasten nästan kollapsade
Och tranorna dansade på maden
om våren
X
O Eleonora
med drottningkullen såg du branden
när skenet från Höjentorp
blev allt märkvärdigare
men så småningom avtog
Och tiden tog över
Nu är dina ögonhålor tomma
Och gråter inte längre
över förlorad fägring
över förlorat gods
över lantgrevens prästgårdsbesök
år 1722
XI
Nu skall jag återse den
farleden
sjövägen till berget
där jag störtade ner i bråddjupet
då
Jag slog mej inte
Jag dog
den sjunde döden
XII
Vad skulle det väl tjäna till
att inte säga som det är
att inte låta verklighetens vita vågor
få skölja över hjärtats svarta stenar
Vem vet
om inte purpurfärgen under ytan
skall kunna anas innan kvällen
när dagsverket är över
XIII
Att vara otidsenlig
är att säga nej
när något strider
mot det tidlösa
i tid och otid
XIV
Minns du den gången
vid sjön och i skogen
när all våran matsäck tog slut
Vi skrattade bara
och återvände
på kvällen
För morsan var hemma och bakade
tunna pannkakor
som vanligt
Och vid middagsbordet berättade
morbror Ernst
en jakthistoria
som vanligt
XV
Språkets hed är inte längre
Skogsklädd rikedom
Contortatallen susar istället
ensartat omelodiskt
och väntar på näring
från rappande piloter
i vrålande flygmaskiner
Sten Bergmans paradisfågel
har tystnat efter alla åthutningar
från aderton inskolade sparvar i snårskogen
Vid den plats där skogstjärnen låg
Med rall och horsgök
Hörs inte längre
ön som öppnar horisonter
Och väderleksrapporten riktar sig idag
i första hand till golfbanans tysta strutsar
som inte förstår svenska
XVI
Nu är inte solvarm jord och sommarhimmel
och blommornas bädd
är ändrad från blått till brunt
och ser obäddad ut
Nu vilar jag i innerstadens tomma rum
och blir alltmer förvånad
över bårtäckets färg
Det skulle ju vara blått
Varför är det inte blått
som vi bestämde
XVII
Mina sinnen förlorar allt mer
i kraft
Jag hör inga syrsor
och endast flykten avslöjar duvan
Kaprifolens doft är svagare nu
men ännu känner jag västanvinden
Och Gammal dansk är ännu stark och bitter
Men mina sinnen
varför ljuger ni ibland
Kan inte tankar ord och handlingar
befrias
XVIII
Jag är drabbad av längtan
än ljus och solglittrande
än dovt malande
Min längtan finns i porsdoften
och den vemodigt blommande ljungen
i kanten av mossen
Vad är det som gör insjön
till ett hav av längtan
Varför är det rena järnfärgade vattnet
så lockande och varmt
Djupt där nere
långt där borta
Och den blåa färgen
som den får från himlen
Till XIX
Till Västerland vill jag fara
där bor alla mina kära
Många slog följe med solen
men de flesta är kvar
och ler med vänliga ögon
Och skäms inte för att visa sin kärlek
i ord och handling
Till Västerland är vägen kort
Inga har där hängt upp
sina harpor i träden
Inga har där
stämt sina röster i moll
XX
Det är långt
mellan Avenyn i Lilla London
och Storgatan i Byn
Sjöfararen
Poseidon
lyssnar idag till sjuttio språk
kaskader från Timbuktu och Mykene
I ny gestalt
Vid västgötatorget
sorlar en retrokälla
nej en stillsam fontän
inte långt från lugna stränder
där man fann en vikings skatt
med mynt
ifrån Bysans och Arabien och Rom
Nu vittrar Lydiens röst
i Stockholm
i ett historiskt museum
till ingen nytta
Nu vittrar också språket som
band oss samman
XXI
Djuren har all rätt i dag
och det med rätta
Som djurrättsaktivist så är jag
obarmhärtig
Och dödar inga mördarsniglar
och äter inga lik
liksom
Även Hitler var en djurvän
av format
Hans insektsblick
såg rakt igenom människor
Han såg nåt annat
liksom
XXII
I denna den egendomligaste
av alla tider
tar inte många arv
Inte ens Sverigedemokraterna tar arv
utan läspar och rappar
om fornstora dar i dårhus
och djurstall
Min dotter tog arv
efter mig
Och sjunger nu Evert Taubes kaprifol
Byssan lull och bevare mig väl
En fullriggare det var
eller Bohusläns klippor
Mig återstår just
Blue Bird från Hull
Jag är surrad till rors
Jumpa i, jumpa i
XXIII
Jag tillhör den sista generationen
Av inbölingar bland utbölingar
Och det känns
Lika vemodigt som när
jag någon gång besöker mina fäder
på Utby kyrkogård
Inåt ständigt inåt söker jag
min hembygd
Du som en gång var
min hembygd
En kärlek lika ointagbar
som en medeltida borg av sten
Försvinn nu sakta som ett vin
Ett vin
i ålderdomligt höga glas
som höjs i skymningen
om hösten
XXIV
Jag erkänner
Det var jag som stal elden
och gav den till dem som behöver den
Som straff är jag bunden till
lapidarisk skrift och huggormsetter
i Orienten
Du erkänner väl
att du borde ha vågat tala sanning
som inför varje jordisk domstol
Men Profetens folk är inte att leka med
Och oljan behövs
i Occidenten
XXV
Förr så svek jag alla mina bästa vänner
Jag svek mej själv
I jakt på något
Som jag inte visste
Jag lärde mej att hud mot hud
var viktigt
Men ännu viktigare var
att mötas själ mot själ
Och nu när änkorna församlas
För att klaga eller bara för att vara
Så vill jag hålla gudstjänst med dem
och se tillbaka
återvända till ett hav av längtan
efter sanning
efter rätt och sanning
efter Gud
XXVI
Nog är det dårars tal och möda
att söka varats mening
i många ord och tecken
Finns ej i mantelvecken
din korta vandrings facit
dess landsvägsdamm
och stjärnstoft
i förening
XXVII
Jag såg döden på ryggen
när han gick förbi
på eftermiddagen
en mulen augustidag
Jag blev sjuk
Men lång ner i mitt undermedvetnas
dunkla tankevärld
så fanns
så finns
förvissningen om
att segern är vunnen
en gång för alla
en solig påskdagsmorgon
Jag skall bli frisk
XXVIII
Så länge en kvinnas röst
har en mäktig resonansbotten i mej
och får mej att bli förvånad
Så länge en kvinnas doft
påminner mej om hösten och våren
samtidigt
Så länge en kvinnas hand är mjuk
och svalkar med värmen
Så länge en kvinnas ögon
är lika outgrundliga som skogstjärnens
Så länge hon smakar som havet och insjön
på samma gång
Så länge är jag inte bög
XXIX
Om jag bara hade pengar
så jag slapp njuta av sommarängens
skönhet och rikedom
Om jag bara hade mycket sedlar
så jag inte behövde nedlåta mej
till att gå längs ån och lyssna till vattenbruset
Om jag bara hade en förmögenhet
Så jag slapp känna aftonvindens mjukhet
som påminner mej om att jag skall dö
och inte längre få njuta av någonting
som jag vet om
XXX
Hemma
Jag är hemma
och oron lägger sig
Här är allting nära
Också solen puffar sakta på mig
och säger: jag är nära
Här vågar vänner möta min blick
De har blåa ögon
och skrattrynkor
XXXI
Jag har alltid haft kort stubin
Nu är jag gammal - min stubin är kort
Och den återstående tiden
är en märklig tid
En väntan
på den ultimata explosionen
riktad inåt sedan utåt
Och jag får vandra fritt
genom rymden
mot det mål
jag alltid sökt
XXXII
Ensamhet kan vara
ett tillstånd som liknar döden
En näradödenupplevelse
Men ensamhet kan också vara
Ett tillfälle att möta gamla vänner
Att glädjas med dem
Att vara lycklig
Men främst är ensamhet
en möjlighet att möta sej själv
i ett starkt ljus
Och det allra viktigaste
att möta Gud i ljuset
Då behöver varken Han eller jag
ha hörselskydd
XXXIII
Alla mina ord och tankar
vandrar fram i hålvägen i skogen där många färdats förr
Längs den låga åsen
är spåren tydliga
Du biskop med en tagg ur Kristi törnekrona
Du jarl med händer färgade av blod
Du en stympad lekare
Varför ger ni mej de tankar
som ni tänkte då
När blir jag fri
att tänka egna tankar
obefläckade av tiden
XXXIV
Jord du jord
mitt hem
min glädje
När jag brukar jord
då växer
växter växer
då växer jag
Sandjord
lerjord
svartjord
brukad rätt
ger växt
med vatten
med solen
Vittring gav oss jord
som gav oss mat
som gav oss glädje
Snart vittrar jag
i jord men till
ett annat liv
en annan glädje
XXXV
Min kära
Du har nu en klocka
för all del av guld
Men mycket viktigare är
det tidlösa
det du för ett kort ögonblick
kan erfara på kökstrappan
eller när du klappar katten
eller när du ser upp mot berget
bortom odlingen
I vinterns snö finns en värme
som är otidsenlig
Men den finns
XXXVI
Att sitta vid köksbordet
och tala om höga ting
är riktigt
Ja det är viktigt
att horisontens löften
inte blir bortglömda
hur långt du än kommer
Det är viktigt att tala öppet
och att lyssna
till något
som du aldrig hört förut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar